GUSTAV II ADOLFS GALÄRFLOTTA

Skrivet av Ronnie Bohman

Redan under Johan III:s tid hade Sverige utöver galärerna byggt många små farkoster för trupptransporter och strider på insjöar, floder och i kustområden. Sådana byggdes i stort antal även under Karl IX:s krig mot Polen och interventionen i Ryssland från 1609 till 1617. Det var emellertid inte några amfibiska stridsfartyg med tyngre beväpning och endast ett fåtal galärer fanns i tjänst. När Gustav II Adolf på 1610-talet inledde långtgående reformer av krigsmakten omprövades åtskilligt både ifråga om doktrin, organisation, taktik och materiel. Hade det några konsekvenser även för amfibiekriget?

Det är känt från tidigare forskning om Gustav II Adolfs rustningar och krig att ett 40-tal ”galejor” byggdes från 1618 till 1632. Huvudparten, cirka 35 stycken, anskaffades under första hälften av 1620-talet, främst under decenniets tidigaste år, när kungen inledde sin offensiva krigföring mot Polen. Dessa galärer figurerar också i fartygslistorna från 1620-talet men den bestyckning som anges är förvånansvärt blygsam, vanligen två små kanoner, 1-, 2- eller 3-pundare. Kontrakten för vissa av dessa galärer angav att de skulle byggas med 60 fots (18 m) köllängd, 13 fots (3,9 m) bredd och 3 till 4 fots (0,9-1,2 m) djupgående. Det rör sig således om farkoster som i storlek låg nära det sena 1700-talets svenska kanonslupar och de var avsevärt mindre än 1500-talets och 1700-talets svenska galärer. Men det förklarar inte varför de var så lätt beväpnade. Varför bygga galärer som inte hade tyngre beväpning för att angripa större fartyg och befästningar?

En del av förklaringen finns i två bestyckningsplaner från 1624 och 1625. De visar att galärerna var avsedda att utöver 2 till 4 små kanoner även föra två 24-pundiga stormstycken. Ett stormstycke var en kort och lätt kanon av grov kaliber som skulle skjuta skrot eller hagel mot fientliga soldater. Skeppen brukade ha några stormstycken för närstrid. För galärerna var således avsikten att stormstyckena skulle vara huvudbeväpningen. De framstår därmed som en intressant innovation med den för Gustav II Adolf typiska ambitionen att kombinera stor eldkraft med rörelse, i detta fall även med möjligheten att göra överraskningsanfall från sjösidan. En liten galär med två stormstycken kunde användas som landstigningsbåt med förmågan att ge truppen kraftigt eldunderstöd mot fiender på land. Men planen från 1625 visar också att flottan led stor brist på stormstycken. Bestyckningslistorna efter 1625 anger inte att galärerna förde stormstycken. Det är dock rimligt att anta att de vid behov har försetts med sådana men då endast för särskilda uppdrag.

Till skillnad från 1500-talets svenska galärer kom 1620-talets ofta till användning i krig. Från och med 1621 inledde Gustav II Adolf en serie så gott som årliga expeditioner över Östersjön, där nya territorier efterhand lades under svensk kontroll. Flottans huvudstyrka av segelfartyg och ett stort antal transportfartyg gav sig på vårarna iväg med trupper för att under kungens personliga ledning genomföra landstigningar eller förstärka de trupper som redan fanns på plats. Den svenska krigsmakten byggde under dessa år upp en betydande erfarenhet av amfibisk krigföring i stor skala. Utöver galärerna användes konventionella fartyg: segelfartyg kombinerade med roddbåtar, pråmar samt s.k. ”strussar” – små grundgående segelfartyg för kustfarvatten.

Vid den stora expeditionen 1621 för att erövra Riga följde sju galärer med. På bilden ovan, som är en samtida teckning av Rigaborgaren Georg Schwengel, finns fyra roddfartyg med en mast och latinsegel, vilket bör vara ett försök att återge de små svenska galärerna som deltog i striderna (dessa skulle även kunna vara de fyra galejor som ingick i Rigaflottiljen). Under de fortsatta striderna i Livland genomförde ett tiotal galärer i juli 1622 ett framgångsrikt anfall mot ett befäst polskt läger vid Mitau. Året därpå väntades ett anfall mot Sverige, varför bl.a. 13 galärer lades i beredskap i Stockholms skärgård. 1624 ingick 24 galärer i den stora flotta som mobiliserades för att vid ett eventuellt krig mot Danmark genomföra ett anfall mot detta land. Året därpå ingick lika många galärer i expeditionen till Livland. De deltog i en framstöt längs floden Düna för att understödja arméns operationer inne i landet.

På försommaren 1626 deltog 24 galärer i den stora expedition som landsteg i Preussen för att behärska Weichsels utlopp och hamnarna i Preussen. Syftet var att ta ett strypgrepp på den stora polska spannmålsexporten samt förhindra polska flottoperationer. Galärerna och andra mindre farkoster trängde in i de olika armarna av Weichselflodens delta för att ta kontroll över detta område. Vid denna tid upphörde emellertid nybyggnationen av galärer så gott som helt och de intog en alltmer blygsam roll i de operationer som den svenska krigsmakten utförde längs kusterna i södra Östersjön. Vid den svenska arméns landstigning i Pommern 1630 var de inte av någon större betydelse.

År 1632 återstod endast 10 galärer. Istället ökade antalet strussar – drygt 20 stycken byggdes omkring 1629 – och uppvärderingen av dem framgår även av att de liksom galärerna fick riktiga fartygsnamn. Strussarna blev i fortsättningen de populäraste fartygen för operationer på grunda områden och de användes mycket i de nordtyska farvatten som Sverige kontrollerade under trettioåriga kriget. De egentliga galärerna försvann på 1630-talet och de få fartyg som i fortsättningen kallades galejor var med enstaka undantagsfall små segelfartyg med åror.

Källa: Skärgårdsflottan, Hans Norman, Historiska Media 2000
Gustav II Adolf och hans folk, Göte Göransson, Bra Böcker 1994