SVENSKA FORTIFIKATIONEN UNDER 1600-TALET

Skrivet av Ronnie Bohman

Långt innan fortifikationen fick en fastare organisation, hade utländska militäringenjörer i fred och krig varit anställda i svensk tjänst. Vasatidens borgar uppfördes och inreddes nästan genomgående av militärbyggmästare och konstnärer, som inkallats från utlandet. Också Gustav II Adolf använde sig av fortifikationsofficerare, främst från Tyskland och Nederländerna, under sina krig i östersjöprovinserna, Polen och Tyskland. De var i första hand sysselsatta med att befästa fältlägren och bygga broar vid flodövergångar.

Andreas Bureus hade 1626 fullbordat en stor väggkarta över Norden, som han hållit på med i 23 år. Som en följd av Gustav II Adolfs belåtenhet med detta verk fick Bureus 1628 i uppdrag att organisera det svenska lantmäteriet, med kartläggningen av riket som främsta uppgift. Det står i den första lantmäteriinstruktionen från samma år, att lantmätarna skulle åstadkomma geografiska kartor i liten skala över socknar, härader, provinser och så vidare. Då fanns i princip endast sex kompetenta lantmätare, men vid sidan av dessa fanns kunniga kartritare inom andra yrkesgrenar.

Den militära kartläggningen i fält arbetade vid sidan av och helt oberoende av lantmäteriet. Våren 1632 utsåg Gustav II Adolf en svensk, Olof Hansson Swart från Nya Lödöse, adlad Örnehufvud, till generalkvartermästare vid fältarmén. Örnehufvud, som varit elev hos Bureus, hade till uppgift att anlägga fältläger och befästningar och ta hand om kartväsendet och vägvisningen i högkvarteret. Titeln generalkvartermäster fick han till följd av sin första uppgift; att rekognosera kvarter och läger för trupperna och hästarna i fält.

FORTIFIKATIONEN BILDAS

Gustav II Adolf hade av allt att döma planer på att ge fortifikationen en fastare ställning i armén, men hann inte förverkliga dem före sin död 1632. Först den 11 juni 1635 blev den nya organisationen verklig. Örnehufvud fick då fullmakt att vara generalkvartermästare över all fortifikation. Han fick makt och tillstånd att kommendera och bruka ”alla ingenjörer och konduktörer, synnerligast de som till fästningarnas byggande employeras”. Från detta år kom fortifikationen att bilda en särskild kår inom den svenska armén.

Samma år bildades krigskollegium som högsta myndighet för arméns organisation och förvaltning. Fram till 1641 var generalkvartermästaren formellt underställd rikstygmästaren, men detta år uppfördes fortifikationen på en särskild stat direkt under krigskollegium och blev formellt skild från artilleriet. Därmed fick fortifikationen sin självständiga ställning bekräftad.

Under sitt fortsatta arbete kom Örnehufvud att spela en rent förebildlig roll för senare tiders fortifikationsofficerare. Han uppträdde som målsman för det fasta försvaret i både Sverige och provinserna. Han uppgjorde förslag till utbyggnad av gränsfästningarna Kalmar, Göteborg och Jönköping, ritade stadsplaner till flera nya städer och uppgjorde en regleringsplan för stadsdelen Norrmalm i Stockholm. Han tecknade bilder över Gustav II Adolfs bataljer och belägringar, som senare stacks i koppar, och han kartlade stora delar av norra och mellersta Tyskland. Under Örnehufvuds tid blev det militära kartväsendet en del av fortifikationen, och skulle så förbli, ända till topografiska kårens tillkomst 1831. Han samlade också kartor och ritningar, vilket gjorde, att fortifikationen blev ett kartarkiv. Kartorna förvarades i krigskollegi lokaler på Stockholms slott.

Fortifikationens förste chef avled av fältsjukan, endast 44 år gammal, under kriget med Danmark 1644. Örnehufvud efterträddes av sin närmaste man, ingenjören Johan Lenaeus, adlad Wärnschiöld. Han hade fått sin utbildning i Holland och gav 1634 ut ett arbete, det första i sitt slag i Sverige, om de kunskaper som fodrades av en militär ingenjör. Enligt Wärnschiöld borde ingenjören äga både teoretiska och praktiska kunskaper. Han skulle vara fästningsingenjör, matematiker och arkitekt, allt på en gång.

På samma sätt som Örnehufvud hade Wärnschiöld anställts som kartograf i den svenska armén. Han deltog i flera befästningsarbeten i Tyskland. Under de nära 30 år han tjänstgjorde som chef för fortifikationen var han verksam som fästningsbyggare i Sverige. Han uppförde Nya Älvsborg på Kyrkogårdsholmen vid Göta älvs mynning, Karlsvärd vid Slite på Gotland och Kalmar nya stad på Kvarnholmen, som blev hans största verk. I de erövrade provinserna i söder förstärkte han försvarsanläggningarna i Malmö, Helsingborg och Landskrona.

Medan Wärnschiöld ägnade sig åt stads- och fästningsbyggandet i det egentliga Sverige, var andra fortifikationsofficerare verksamma i det växande stormaktsväldets ytterområden. Ingenjörerna Anders Torstensson och Cleas Cleasson verkade i Finland under Per Brahes tid som generalguvenör, och gjorde upp stadsplaner för Helsingfors, Viborg, Åbo och städerna i Österbotten. Två andra ingenjörer, Georg Schwengell och Johan von Rodenburg, arbetade med stadsplaneringen i östersjöprovinserna.

Ännu under Wärnschiölds tid var fortifikationsofficerarna få till antalet. Staten för fortifikationen år 1647 upptog, utom generalkvartermästaren, endast 3 ingenjörer, 1 verkmästare, 8 konduktörer, 2 kopister och 1 materialskrivare. På den livländska fältstaten fanns det ytterligare 2 ingenjörer och 3 konduktörer, men de lydde närmast under generalguvenören i Riga och hade svårt att under de osäkra krigsförhållandena upprätthålla förbindelsen med Wärnschiöld i Sverige.

STADSBYGGANDET

Både Örnehufvud och Wärnschöld hade en mätningsteknisk skolning. Örnehufvuds utbildning hos Bureus hade renderat honom titeln ”geographus”, lantmätare. Både Örnehufvud och Wärnschöld kom att få ett betydande inflytande över planeringen av svenska städer, vid fästningarna såväl som på andra platser. Stadsplaneringen var ännu en teknisk produkt och ”regulariteten” ett ledande koncept. Men samarbete med rikets fåtaliga arkitekter inleddes i och med att Nicodemus Tessin den äldre, några år under Örnehufvud, ingick som konduktör vid Fortifikationen. Samarbetet fortsatte efter Örnehufvuds död 1644 då Tessin avancerade till ”kunglig architecteur och byggmästare” samt stadsarkitekt i huvudstaden. 1646 medverkade han vid regleringen av en rad norrländska städer. Under Örnehufvuds tid anlitades i Fortifikationen också kopparstickaren Matthäus Merian den äldre, vilket vittnar om de konstnärliga medel som stod till buds för bild- och ritningsframställning.

Palma Nuova 1593

Stadsbyggandet på fästningsorterna styrdes av de fortifikatoriska kraven. De italienska, franska och holländska befästningsskolor som utvecklades med bastionsystemet som gemensam nämnare innebar strikta begränsningar för stadsbebyggelsen och därmed för stadens form och innehåll. Idealstäder lanserades med symmetri och regelbundenhet som kännetecken. Palma Nuova nära Venedig är ett klassiskt exempel. Staden grundlades 1593 och fick i mitten av 1700-talet en kopia i finska Fredrikshamn. Renässansens strikta rätvinklighet hade frångåtts med radiella och cirkulära gator vilket medförde oregelbundna och svårdelade kvarter.

I motsats härtill presenterade Scamozzi 1615 sin idealstad, där fästnings-polygonen istället inneslöt ett rätvinkligt rutnät av gator och rektangulära eller kvadratiska kvarter. Denna planmässigt mera lätthanterliga form kom att dominera det svenska stadsbyggandet långt framöver. Fästningspolygonen med sitt inkråm i nära nog idealstadens form återfinns i stadsplanen för Jönköping 1627 av Heinrich Thomé.

Idealstaden av Scamozzi 1615

1600-talet blev en explosiv stadsbyggnadstid i Sverige. Trettiotvå nya städer anlades mot sex under föregående sekel. För fortifikationsofficerarna blev en vanlig uppgift att ”reglera och avsticka gator”, men någon egentlig gestaltning av staden var det knappast tal om.

1636 gjorde Örnehufvud ett förslag till reglering av Norrmalm i Stockholm. Där ”bleff honom befallt att han dessein gjör på gatorna så på malmarna som här i staden, tagandes dem så breda som han någonsin kan”, ett torrt och ensidigt tekniskt direktiv. Också i Åmål, Norrköping, Alingsås och Vänersborg gjordes stadsplaner av Örnehufvud. Wärnschölds verksamhet satte likartade spår i svenskt stadsbyggande med planer för bl.a. Kvarnholmen i Kalmar, Göteborg, Vänersborg, Karlstad och Jönköping.

1600-TALETS FORTIFIKATÖR I CIVIL BYGGNADSVERKSAMHET

Sedan äldsta tider har våra fortifikationsofficerare vid sidan av sin militära verksamhet också utnyttjats för civila ändamål. Deras verksamhet som arkitekter, stadsplanerare och kartografer har kanske uppmärksammats mer än deras roll som väg- och vattenbyggare, fast deras medverkan vid utbyggnaden av våra kommunikationer inte är oväsentlig.
Omfattningen av fortifikationsofficerarnas civila verksamhet bör ses mot bakgrund av att kårens numerär alltid varit förhållandevis begränsad. När Örnehufvud 1635 blev chef för ”all rikets fortifikation”, var det endast två ingenjörer och fyra konduktörer, som ställdes under hans befäl.

Karl IX intresserade sig för att genomföra den redan av Gustav Vasa föreslagna vattenvägen mellan västerhavet och Stockholm. Sverige fick nu sin första kanal, Hjälmare kanal mellan Nyby vid Mälaren och Hyndevad vid Hjälmaren, förbi Torshällafallen. Den byggdes av vallmästaren Petter von Lübeck och fullbordades 1610. Karl IX lät också bygga den första slussen vid Lilla Edet i Göta älv 1604, men den kom snart att förfalla. Örnehufvud fick regeringens uppdrag att bygga om slussen 1639. Han hade till sin hjälp den holländske verkmästaren Jan Jacobsson Kuyl. Arbetet var fullbordat 1642. Örnehufvud hade många andra civila uppdrag. Förutom karterings- och stadsplanerings-uppdrag hade han uppgiften att rekognosera utbyggnaden av den nya staden Göteborg.

Nicodemus Tessin den äldre, som var född i Pommern, gick i svensk tjänst som 20-åring och blev konduktör under Örnehufvud år 1636. Redan 1641 fick han regeringens uppdrag att rekognosera åar och strömmar i Norrland för kommunikationsändamål, en i och för sig ringa uppgift i jämförelse med hans senare uppdrag som arkitekt och slottsbyggare

En av Örnehufvuds ingenjörer, Anders Torstensson, kom huvudsakligen att syssla med civila uppgifter, bl.a. regleringen av Stockholms gator, i vilket även Örnehufvud var engagerad. Härvid diskuterades bl.a. att anordna en vattenledning, ”then deriverades i alle huus”. Han blev sedermera Stockholms förste stadsingenjör.

Även Wärnschöld mottog civila uppdrag som kartograf, stadsplanerare och brobyggare. Av Karl X Gustav fick han i uppdrag att tillsammans med arkitekten Jean de la Vallée, som var inspektör över rikets kungliga byggen och preses över ämbets- och byggnings- kollegiet, ”författa en dessein på ett kungligt slott och residens samt en arsenal” belägen på Södermalm i Stockholm. Resten av stadsdelen ”skulle fördelas i kvarter och gator, som med tiden skulle bli bebyggt och fortificerat”.

Bron över Göta Älv vid Rånnum 1657

Ett annat civilt byggnadsuppdrag som Wärnschöld fick var att bygga den första bron över Göta älv. Denna byggdes 1657 vid Rånnum efter ritningar av Wärnschöld, som beskrev bron med orden: ”Långh vidh pass 96 alnar, bredh 10 alnar”. Byggnadsarbetet inleddes av Jacobsson Kuyl, som 1642 fått anställning som slussmästare och verkmästare vid Fortifikationen.

FORTIFIKATIONSOFFICEREN SOM KARTOGRAF

Det var inom militäringenjörkåren, som Gustav II Adolf satt upp 1613, som man finner de män som skulle lägga grunden till Sveriges militärkartografi. Tyskarna Heinrich Thomé och Georg Günter Kräill van Bemebergh tillhörde dessa. Genom dem och deras planer och kartor från 1620-talet över bland annat Stockholm, Kalmar, Jönköping, Göteborg och Södermanland infördes i riket kunskapen om dåtidens moderna kartläggningsteknik. Kräill van Bemebergh hade fått sin utbildning i Holland och utgående från sina anteckningar hade han 1618 i Arnheim publicerat boken ”Tractatus geometricus et fortificationis”.

Just vid denna tid hade man i Holland på matematikern Willibrord Snellius initiativ börjat indela landet i ett triangelnät med astronomiskt fastställda punkter. Den tyske kartografen Wilhelm Schickart utvidgade triangelnätet så att det så småningom kom att täcka en stor del av Mellaneuropa. Detta nät underlättade sammanställandet av småskaliga kartor med hjälp av kataster-materialet. Man brukade nämligen minska ned (transportera) de geometriska kartorna till önskad skala, ofta 1:40000, och sedan lägga pussel med dessa så kallade transporter och klistra ihop bitarna till större områden som provinser och landskap. I Sverige, där man inte fick ett heltäckande triangelnät över landet förrän under 1800-talet, hade man alltid bekymmer med gräns-passningarna mellan de olika transporterna. I Mellaneuropa hade 1600-talets triangelnät gjort detta till ett ringa problem.

På 1620-talet gjorde kartograferna i svensk tjänst sina första lärospån som kartläggare av utländsk mark. Då ställdes de inför proven att utnyttja tryckta kartor, söka upp eventuella geometriska kartor och själva rekognosera trakter, där befolkningen uppfattade dem som fiender och medvetet missledde dem.

När svenskarna bröt in i Rigaområdet 1621, var det två erfarna tyskar, Kräill van Bemebergh och Georg von Schwengell, som utförde den huvudsakliga kartläggningen. Men 1626 anslöt sig Olof Hansson Swart till dem. Under de närmast följande åren kom han att utföra en så genomgripande kartering av Weichel-området, att kartutgivarna från och med 1641 bytte ut de gamla Preussenkartor, som hittills grundat sig på Hennebergers kartverk från 1576, mot Hanssons. Hans insats är anmärkningsvärd, eftersom det vid denna tid egentligen inte hunnit bildas någon svensk kartografisk tradition.

Örnehufvud hade varit elev till Bureus, men han hämtade även kunskaper hos byggmästare på slott som Kalmar och Jönköping. Omkring 1637 renritade han en samling planer för svenska rikets och provinsernas befästningar och städer alltifrån 1624, vilka bands ihop till en volym kallad ”Svenche Plante Booken”. Ordet ”Plante” (= italienskans pianta – plan) skvallrar om hans inspirationskällor. I denna bok finns prov på ett ritningssätt som vid denna tid kallades sciagraphia, ursprungligen från Italien. Man ritade landskapet från en tänkt höjd med cirka 45o vinkel och lät motivet breda ut sig mot åskådaren och sedan försvinna bortåt horisonten. Detta sätt att rita, på svenska kallat kavaljersperspektiv, blev karakterisktiskt för 1600-talets militära kartografer, främst när de ritade stadsplaner. Landskapets nivåskillnader framhävdes speciellt genom detta ritningssätt. Först under senare delen av 1700-talet övergick militären till att rita terrängen på kartorna rakt uppifrån.

Bland de tyskar som under 30-åriga kriget sökte sig till Gustav II Adolfs armé fanns en pommersk ingenjör, hertig Wendelin Schildtknecht, som 1630 gick i svensk tjänst. Tjugotvå år senare gav han ut en bok, ”Harmonia in fortalitiis construendis”, som i huvudsak är en lärobok i fästningsbyggande och försvarandet av dessa anläggningar. Men samtidigt beskriver han sin tjänst-göring hos den av honom beundrade Gustav II Adolf, som var så skarpsinnig att till och med erfarna ingenjörer hade att lära av honom. Schildknecht berättar vidare, att kungen misstrodde alla graverade (tryckta) topografiska kartor. Om kungen inte själv kunde besiktiga området, skickade han ut betrott folk för att rekognosera. Schildtknecht hade själv en gång blivit utsänd att undersöka sex mil i Mark-Brandenburg, där fienden intagit sitt kvarter. Han hade frågat ut folk med lokalkännedom, främst en präst och en gammal adelsman, om alla strömmar, floder, pass, broar, skogar, städer, marknader, byar, slott och skjutsställen, vilka tecknades ned på papper. När det gällde den plats där fienden var förlagd, måste han nöja sig med en muntlig beskrivning. På grundval av denna information ritade han sedan en karta och föreslog en passage genom fiendens linjer. Men det visade sig att bortom denna enda möjliga passage låg ett träsk, som han inte ritat ut. Han fick stå till svars inför kungen men försvarade sig då med hänvisning till att prästen och adelsmannen givit honom falska uppgifter.

Kring Örnehufvud växte det under 1630-talet fram en kader av kartritare. I Tyskland och Baltikum var de flesta fortfarande tyskar som gått i svensk tjänst. Men när det gällde kartläggning av rikets andra delar, föredrog man att anlita svenska lantmätare på uppdrag av militär karaktär. Ett sådant fall inträffade 1642, då Olof Tresk anmodades av Krigskollegium att kartlägga Kemi och Torne lappmarker samt att fastställa gränsen mellan Sverige och Norge respektive Ryssland. Upptäckten av silvergruvorna i Nasafjället hade påskyndat denna gränsdragning. Men fram till 1649 var Tresk den ende som åstadkommit något sådant. Det blev istället så att lantmätarna fick kunglig order att ställa sina kartor till militärernas förfogande för kopiering och transportering, det vill säga förminskning. Å andra sidan fick lantmätarna endast tillgång till fortifikationens kartor när det gällde rikets inre delar. Alla kartor över gränsområdena var strängt hemliga, och man höll hårt på att endast fortifikationsofficerare skulle kartera dessa områden och gränsbefästningarna. Därför ger fortifikationens 1600-talskartor över områden som Gotland, Skåne och Jämtland mer utförlig information än Lantmäteriets.

LANTMÄTARE – FÄLTMÄTARE

Fältmätning 1630

Det är först mot slutet av 1400-talet som kartorna började se ut som vi är vana vid. Under 1500-talet publicerades många småskaliga regional- och landkartor i Europa. De var ibland återgivna endast på ett pappersark men ofta sammanklistrade och täckande en hel vägg, som exempelvis Olaus Magnus ”Carta marina” över Norden, utgiven i Venedig 1539. Det var dessa tryckta kartor som Gustav II Adolf misstrodde. Men det hindrade inte honom att från Holland eller Tyskland anskaffa så mycket aktuellt kartmaterial som fanns att tillgå över de områden som intresserade honom.

Över Preussen fick han till exempel en träsnidad väggkarta, cirka 1 m2 stor i skala 1:370000, tryck i Königsberg 1627 men ursprungligen utförd 1576 av den lärde teologen och historikern Caspar Henneberger. Till denna karta hade Henneberger 1595 låtit trycka en bok med lokal- och kyrkohistoriska berättelser jämte ortsregister, ”Erclerung der Preussischen grössern Landtaffeln oder Mappen”.

Grundvalen för storskalig kartering, med många topografiska detaljer, lades för det mesta av lantmätarna. Sedan urminnes tider hade dessa gjort upp skattelängder med fastighetsbeskrivningar (kataster), som kompletterats med kartor i skalor från 1:2000 till 1:5000.

När militära fältmätare i allt större utsträckning under 1600-talet började rita småskaliga kartor, tog de upp bruket att bifoga beskrivningar. Från lantmätarna hämtade de uppgifter om bebyggelse, invånare, åkerareal, husdjur, möjligheter till inkvartering och dylikt. Från fältmätarnas beskrivningar tog de upplysningarna om terrängens utseende: floder, berg, dalar, skogar, mossar, sjöar, öar, samhällen, vägar, broar, vadställen med mera, men också vilka som var traktens viktigaste myndighetspersoner som prästen, kronofogden, slottsherren. Därmed lades grunden till ämnet militärgeografi.

Gustavsburg 1630

Till sist vill jag bara visa en bild på staden Gustavsburg, Ritningen till stadens utformning gjordes av Olof Hansson Örnehufvud. Den ligger vackert placerad där floden Main ansluter till Rhein, med en rätvinklig stadsplan (jämför med Scamozzi), omgiven av vallgrav, murar och bastionerna Gustavus, Adolphus, Rex och Maria, Eleonora, Regina. Ett storartat monument över kung Gustav II Adolf och drottning Maria Eleonora. Det bästa av allt är, att staden ligger där än i dag.

Källa: Fortifikationen 350 år, Fortifikationskåren, 1986.