Fanor

Standar från Åke Totts Tyska ryttare

Fanor och standar användes som igenkänningstecken och som medel att leda truppen i strid.
I allmänhet fanns det en fana för varje kompani infanterister eller ett standar för varje skvadron ryttare.

Eftersom uniformeringen ännu inte hade införts, var fanorna viktiga för att man på håll skulle kunna identifiera ett militärt förband.

Vid en förlust av en fana blev kompaniet oförmöget att föra striden vidare annat än i små spridda grupper. Eftersom man förlorat det som höll förbandet samlat.

Fanor och standars stora värde låg på det känslomässiga planet i deras roll som symboler.

Soldaterna svor alltid en ed till sin fana och ansågs bundna av den ända till dess fana hade förlorats. Fanbäraren var tvungen att försvara fanan med sitt liv, då det var en fruktansvärd skam att förlora den. I motsvarande grad innebar det en stor ära att ta fanor och standar som troféer.

De erövrade troféerna fördes hem och hängdes upp i kyrkor eller vissa viktiga slott.

I Sverige förvarades troféerna under 1600-talet i slottet Tre Kronor efter att ha förts i segerparad genom Stockholm. Idag är den i Armémuseum försvarade svenska trofésamlingen, i den ingår c:a 4000 fanor eller fragment därav.

I början av 1600-talet använde sig infanteriet sig av stora rektangulära eller kvadratiska dukar. Under Gustav Adolfs tid minskades storleken på dukarna. Från 1620-talet infördes mera allmänt kvadratiska dukar med 1,5-2 meter sida.

Medan infanteriet hade stora rektangulära eller kvadratiska dukar, användes sig kavalleriet under 1600-talet av mindre dukar, som var lättare att hantera på hästryggen.

De svenska fanorna under trettioåriga kriget var många fall utförda i två färger och geometriskt indelade i rutor, romber, ränder etc. Något som förekom redan under 1500-talet.

Fanorna var tillverkade av olika sidentyger och utsmyckade med broderier, målning eller intarsia. Under Gustav Adolfs tid började man också alltmer anknyta till kontinentala förebilder i motivvalet.

Genom s.k. emblemböcker spreds i Europa ett internationellt symbolspråk, vilket också avspeglade sig i fanornas utsmyckning. Ett exempel på detta är fru Fortuna, lyckans gudinna. Även andra symboliska figurer, heraldiska motiv och monogram började användas, ofta kompletterade med latinska deviser. På dem förekom för det egna landet, religionen, fältherren, kungen, landskapet eller helt enkelt bara förbandet.