FÄLTPOST I TYSKLAND 1630 – 1632

av Ronnie Bohman

Den 5 juni 1630 landsteg Gustav II Adolf med en svensk armé i norra Tyskland. Under den första tiden efter landstigningen, då det svenska högkvarteret var i Pommern, var avstånden inte längre än att förbindelserna mellan högkvarteret och underlydande befälhavare kunde säkerställas genom ordonnanser av officerare, underofficerare och meniga. Även civila användes som brevbud.

Kungen ansåg dock inte detta system som tillfredsställande. I mars 1631 skrev han till fältmarskalken Gustav Horn, att ett från denne sänt brev, som befordrats med en bonde, varit på väg fyra dagar, vilket var på tok för länge. I stället borde en officer anlitats. Kungen ansåg, att det vore bäst att inrätta postföringen mellan sig och Horn med budbärare, som växlades på bestämda platser. Samma sak upprepas senare under 1631, i en av kungen utfärdad instruktion för Horn. I denna bestämdes att Horn, sedan han sett igenom mottagna brev, skulle sända dem vidare till kungen ”med vissa poster, som brefven af och an visst beställa”. Detta var en tanke som svenskarna senare under kriget förverkligade i Tyskland.

 Idén om, vad som kan kallas stafettposter, var inte något nytt för Gustav II Adolf. Växling av bud med budkavle och muntligt budskap eller med brev på längre sträckor hade sedan långt tillbaka i tiden förekommit i Sverige. Men satt i system blev det först inom det taxiska postväsendet i Tyskland.

 Under 1400-talet svarade medlemmar av den italienska kurirsläkten Tassis för de tyska kejsarnas brevbefordran. Herrarna Tassis, som i Tyskland kallade sig Taxis och längre fram i tiden Thurn und Taxis, började mot slutet av 1400-talet att med sina postiljoner regelbundet befordra privatpersoners brev mot vissa bestämda avgifter. Härigenom lades grunden till det första allmänna postväsendet i världen, det taxiska, numera mest känt som det Thurn und Taxiska. De hade vid 30-åriga krigets början postkontor inom åtskilliga stater i Tyskland och uppehöll posttrafik på flera linjer, den längsta mellan Bryssel och Venedig.

Självfallet var ledningen för det taxiska furstehuset, som hade monopol på posten i betydande delar av Tyskland, intresserade av att denna post fungerade på bästa sätt. Av denna anledning skrev furstinnan Alexandra av Taxis, som förmyndare för sin son Lamoral II, den 29 september 1631 till Gustav II Adolf. Hon framhöll, att det för såväl kungar och furstar som för affärsmän, ”zue erhaltungh der Commercien” var av vikt, att posten även i krigstider kunde befordras obehindrat, liksom fallet varit under tidigare ”Kriegstrouble”. Därför vände sig furstinnan nu till Gustav II Adolf, på grund av hans ”überall so hoch gerümbter Gütigkeit”, med begäran att han skulle medverka till, att posten ”im richtigen Gangh und Schwang erhalten werden möge”. Om detta brev nådde kungen är inte känt. Men även om så var fallet, fick furstinnan antagligen inget svar. Såväl kungen som rikskanslern Axel Oxenstierna hade inte något intresse för den taxiska posten, men väl för de postkontor och postförbindelser svenskarna själva ordnade.

Efter hand som svenskarna ockuperade allt större områden i Tyskland och lade in garnisoner i flera tyska städer, började tanken på postförbindelser mellan olika häravdelningar och garnisoner ta form. Första steget till upprättande av ett svenskt fältpostväsende i Tyskland togs av Gustav II Adolf kort efter slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631. Kungen skrev den 16 september till kurfursten Johan Georg I av Saschen att han, som då stod i begrepp att tränga längre in i ”Römische Reich”, funnitdetnödvändigtatt,föruppehållandeavpostförbindelsernamellan”Vns Vunserm Königreich Landen Vndt Garnisonen Vndt den Vunserm Hauptquartier” tillsättaensvenskpostmästareiLeipzig. I slutet av 1631 var det svenska postkontoret i Leipzig i verksamhet. Fältpost expedierades därifrån åt flera håll, och den svenske postmästaren Andre Wecheln tog även mot betalning hand om enskilda personers brev.


Från Saschen drog Gustav II Adolf vidare på sitt segertåg. I november 1631 höll han sitt intåg i Frankfurt am Main och strax därefter tillsatte han där en postmästare, Johan von den Birghden, som upprättade postförbindelser på flera linjer. Vid det svenska postkontoret i Frankfurt am Main mottogs även privatbrev, och kurirer befordrades därifrån med posthästar på tidigare taxiska postlinjer. Sedan svenskarna på våren 1632 ryckt in i Augsburg tillsattes även där en svensk postmästare, Adolf Daniel Stenglin von und zu Hunelden.

För den svenska posten i Tyskland fanns inte någon gemensam ledning. Visserligen var en del postlinjer underställda den svenske postmästaren i Frankfurt am Main, men de övriga under kriget tillkomna svenska postkontoren, samt det tidigare inrättade svenska postkontoret i Hamburg, intog en fullt självständig ställning gentemot postkontoret i Frankfurt am Main. Ansatser till en viss samordning av den svenska posten i Tyskland gjordes dock. Den 29 april 1632 skrev den svenske postmästaren i Leipzig Wecheln till rikskanslern, att han av den svenske postmästaren i Frankfurt am Main fått veta, att Gustav II Adolf hade för avsikt att inrätta ridande poster inom Tyskland. Wecheln avrådde dock bestämt, då vägarna var osäkra och hästar och foder mycket dyrt och svårt att anskaffa. Kungens tanke blev heller inte förverkligad i större skala, men en del ridande postförare anställdes i svensk tjänst i Tyskland. Detta framgår bl.a. av, att rikskansler Oxenstierna den 30 oktober 1633 från Frankfurt am Main gav ut ett tryckt ”Post-Patent und Salva-Guardia” eller skyddsbrev, gällande för postmästare och postförvaltare samt för hållare av posthästar och postiljoner.

Den 6 november 1632 stupar Gustav II Adolf i slaget vid Lützen. Först i början av december samma år nådde underrättelsen om kungens död Stockholm. Den 8 december skrev rådet till svenske residenten Johan Adler Salvius i Hamburg om ”den sorglige händelse sig med H. K. M:ts egen konungslige person skulle hafva tilldragit”. Gustav II Adolfs bortgång fick inflytande på den svenska posten i Tyskland. Det var en följd av hans stora segrar och omfattande planer som denna post nådde sin största omfattning. Ett par år efter kungens död var den på stark återgång.
Källa: Svensk militärpost i krig och fred, från 1600-talet fram till andra världs-kriget, del 1, Kungl. Generalpoststyrelsen 1961.